Genom kärlekens ljus

Hur ska jag söka Dig?

Vart ska jag gå?

Ett hjärta viskar nära—

och jag börjar förstå.

Jag sökte Dig bland stjärnor,

i himlens vida ljus.

Men någon satt bredvid mig och väntade på mig.

En hand kan inte hålla

Din nåd, Din hemlighet.

Men när den möter min hand får rädslan finna fred.

Någon hör min berättelse,

det jag knappt vågar säga.

Och även mitt i vreden får mina hemligheter vila.

Du lämnar fönstret öppet,

Du ger min längtan vingar.

Och genom denna glänta

hör jag hur nåden klingar.

Jag känner Dig genom kärleken,

i händer som varsamt ger.

Du låter mig komma nära och andas friare.

Jag ser ett spår av Ditt ljus,

men gåtan finns ännu kvar.

När ett hjärta finner vila

blir vägen till Dig klar.

Låt kärleken växa i mig,

låt den få bära och ge.

Ju närmare jag kommer,

desto friare får du le.

Jag kallade elden kärlek,

fast någon brann däri.

Nu ser jag efter livet: vad får växa och bli?

Kan du säga ditt namn här

och vara den du är?

Kan du följa livets kallelse och ändå vara mig kär?

Låt mig få bli en tillflykt med dörren öppen för dig.

Du ska få vila nära

och ändå välja din stig.

Jag vill inte binda dina vingar,

inte stänga din horisont.

Låt kärleken bli den platsen där du får andas lugnt.

Jag känner Dig genom kärleken,

i händer som varsamt ger.

Du låter mig komma nära

och andas friare. Jag ser ett spår av Ditt ljus,

men gåtan finns ännu kvar.

När ett hjärta finner vila blir vägen till Dig klar.

Låt kärleken växa i mig,

låt den få bära och ge.

Ju närmare jag kommer,

desto friare får du le.

Innan någon kände namnet

som världen gav åt mig,

kom andetaget stilla—

en gåva ifrån Dig.

Morgonen rörde min kind

innan jag hunnit förtjäna.

Regnet föll över mitt liv utan att fråga mig.

Jag sprang för att bli välkommen,

men glömde det jag fått.

Nu lyssnar jag till livet som bär mig tyst

och gott.

Jag andas in en blomma,

men vet inte allt om den.

Ett hjärta ger mig värme—

det rymmer inte hela solen.

Ju närmare jag kommer,

desto mindre tar jag för givet.

Jag viskar: ”Jag vet inte”,

med ögonen öppna för livet.

När en dörr stängs framför mig

vet jag inte alltid varför.

Jag sitter nära sorgen och låter den få vara.

Vems hand kan jag hålla?

Vad kan jag säga milt?

Vilket sår får vila utan att rivas upp?

Låt mig gå genom det okända och ändå förbli mjuk.

Låt mig kunna möta smärtan utan att göra den djup.

Håll mina

ögon vakna

för trädet längs min väg.

Om någon bär på sorgen,

låt mig då stanna där.

När Du visar mig det vackra,

ge mig händer som kan vårda.

När ett hjärta behöver vila,

ge mig tålamod att stanna.

Om Ditt namn stiger inom mig,

låt det märkas i det jag gör: i ett förtroende jag bevarar,

i en vrede som inte

förstör.

Jag känner Dig genom kärleken,

i händer som varsamt ger.

Du låter mig komma nära

och andas friare. Jag ser ett spår av Ditt ljus,

men gåtan finns ännu kvar.

När ett hjärta finner vila blir vägen till Dig klar.

Låt kärleken växa i mig,

låt den få bära och ge.

Ju närmare jag kommer,

desto friare får du le.

Låt den trötte få en axel,

låt ett räddhågset hjärta få ro.

För ett enda stilla ögonblick,

låt världen bli trygg att bo i.

Jag har inte löst Din

gåta, men kärleken visar ett spår.

Varje hjärta som finner vila ger ljus åt vägen jag går.

Jag känner Dig genom kärleken… Och vägen ljusnar mot Dig.